måndag 8 april 2013

Tack!

I februari 2011 blev jag deprimerad. Detta är en väldigt vanlig sjukdom, särskillt bland kvinnor men många män åker också på detta. Så det är absolut inget man ska skämas för men ändå kan man inte låta bli, fortfarande när jag har mina riktigt jobbiga dagar kan jag gräva ner mig och hoppas på att ingen ska se hur jag mår just för att jag skäms. Jag menar efter 2,5 år känns det som om det inte ska bli så svart som det blir ibland.
 
Jag upplever att det är väldigt svårt att ta sig upp ur dessa "svarta gropar" vissa dagar. Oftast är det kvällar och mornar som jag druppar ner, vet inte alltid riktigt varför. Idag hade jag så svårt att komma upp ur sängen för att jag visste att jag skulle ta mig till skolan. Som tur var visste jag att det var ett antal timmar kvar så jag tog mig upp och käkade frukost. I detta läget räcker det med att något pytte, pytte litet händer så blir det svart igen och detta inträffade så jag flög in i sängen igen.
 
Tankarna var ungefär så här: Varför ska jag gå till skolan? Jag kan ju lika skita i allt, då känns inget jobbigt? Om jag struntar i allt kan jag lika gärna skita i livet... Här får jag helt plötsligt väldigt ont i bröstet och vet att jag gått för långt! Jag vet hur farliga de tankarna är så jag stoppar de ganska snabbt. Vissa dagar i detta läget kan jag inte stoppa tankarna utan de fortsätter och jag bryter ihop. Kan bli så ledsen att jag får panikångestattacker och tänker att jag aldrig kommer bli frisk att jag alltid kommer att vara väldigt ledsen inom mig.
 
Här är det väldigt viktigt för mig att inte vara ensam just för att jag inte alltid litar på mig själv men också för att inte känna mig så ensam. Innan jag fick diagnosen deprimerad var jag ofta ensam när jag var ledsen och jag gömde det mesta inom mig. Jag har alltid haft svårt att prata öppet om känslor, och kommer säkert alltid ha det.
 
När jag har sånna här "svarta gropar" vet jag att det kommer snart kännas bättre, om det är en dag eller några timmar spelar inte så stor roll, bara att jag vet om det får mig att inte känna att det är hopplöst. Idag har jag många fler lyckliga dagar-och stunder än vad jag hade för två år sedan så mot bättre tider vet jag att jag är påväg.
 

Som tur är har jag har/haft de bästa människorna i mitt liv som hjälpt mig igenom alla de svårta stunder. Jag är så tacksam över att ni varit nära mig och fått mig till ljusare dagar, utan er vet jag inte vart jag varit. Tack till min bästa morbror som var först på plats sedan min kära mamma och pappa. Mina syskon som får mig att skratta och får mig att känna mig som ett barn igen och att det inte finns några stora problem i min värld och detsamma till mina småkusiner. Idag har jag också världens bästaste pojkvän som finns där och stöttar mig i mina svåra stunder, mängder med kärlek till er alla <3. Vet att jag inte gjort det lätt för er.
 
 
/MatildaEvelinaLundgren

2 kommentarer: